Godmorgon - då var det måndag och ny vecka! Jag sa ju att jag skulle berätta nått för er och det tänkte jag kunde vara passande nu. Som ni nog vet jag på Teneriffa under 14 dagar över jul och fram till nyår med min prins och hans familj. Väl där spenderades dagarna mest på stranden eller vid poolen och med en konstant proppmätt mage. Livet var helt enkelt superskönt.
En dag tog Patrik och jag en utflykt för att åka upp till Teide. Vi tog en guidad tur med buss upp längs med vulkanen och på 2500 meters höjd fick vi kliva ur i den 11-gradiga "värmen" för att stå i kö för linbanan som skulle ta oss ända upp.
När vi väl åkt de sista 1000 metrarna upp och nästan var framme vid toppen var det dags att kliva ut i den svala men härligt solvärmda luften. Där uppe tog jag ganska snabbt över kameran och började fota som en galning - som vanligt! Efter en stund kom en dam fram och frågade om vi ville ha en bild på oss tillsammans, hon hade hört att vi var från Sverige och ville se till att även vi fick en bild på oss tillsammans. Alltid dessa vänliga människor när man är ute och reser!
När de efter en stunds småpratande försvunnit fortsatte jag att fota på och njuta av utsikten genom att fånga den. Det som händer sedan är något som för alltid kommer finnas starkt förankrat i mitt hjärta! Om ni nu kunde känna min puls just nu - varje gång jag tänker tillbaka på just detta ögonblick är det som om jag är tillbaka med hjärtat i halsgropen och en sorts lyckopanik i kroppen. I detta ögonblick fick jag nämligen en knackning i sidan, jag tar ner kameran och vänder mig om för att mötas av min prins, ståendes på ett knä med en guldring i sin högra hand, här uppe på vulkanen Teide. En miljon tankar rusar genom huvudet och jag minns inte riktigt vad som sägs. Min älskade prins Patrik säger dock mitt fulla namn följt av: "min bästa vän, min klippa, vill du gifta dig med mig?" Jag minns varje andningspaus han gör när han uttalar orden även om det är som i ett virrvarr alltsammans. Jag ska sedan ha svarat lite klassiskt "Ja, självklart dummer!" Vilket ungefär är oss i ett nötskal.
När detta hänt förstår jag plötsligt vad Patriks ovanligt nervösa höjdskräck berodde på och det faktum att han bad oss flytta oss en bit bort och kolla utsikten därifrån. Det var så mycket som plötsligt blev tydligt för mig. Efteråt var det som bytta roller, nu var det jag som ville att vi bara skulle stå stilla ett tag och njuta av utsikten, nu var det jag som var skakis och han som var alldeles lugn och sansad. Det var oerhört många känslor som vällde över på en gång. Men jag kan sammanfatta det ganska lätt:
Jag är världens lyckligaste tillsammans med min fina Patrik och jag fick den förlovning jag alltid drömt om! <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar