När vi först kom hit var det som sagt tidigt onsdag morgon för snart 3 veckor sedan. När vi tagit oss igenom "immigrations" och fått våra väskor var nästa anhalt Singapores MRT, dvs tunnelbana. MEN på vägen dit lyckas Carro och jag tappa bort varandra. Båda gör då som man ska, stod still på sin plats och väntade, så sjukt misslyckat men vi var ju i alla fall fortfarande på flygplatsen typ. Så efter ca 10-15 minuter av väntan och att ha sprungit om varandra lyckades vi i samlad trupp köpa ett EZlink kort (typ SLkort) och röra oss vidare mot mitt boende. Då var vi sura, trött och irriterade men nu kan vi skratta om det!
Första intrycket av Singapore blev att deras tunnelbanetåg har ACn inställd alldeles för kallt. Nästa sak att erfara var att resväskor och tung packning är något som man inte ska släpa på i onödan då detta gör att man blir om möjligt ännu mer svettig av att ta sig runt i Singapore. Det är sannerligen ett varmt, kvavt och svettigt land men framför allt när du släpar runt på extra mycket saker.
Efter nästan en timmes resande var vi framme vid mitt boende. Här kom första chocken kan man säga och det tillfälle när jag var närmast att bryta ihop. Mitt boende var inte det finaste i världen och det som blev största chocken var att det var delade sovrum. Jag hade TOTALT missuppfattat all tidigare information. Jag som trott att vi skulle vara två personer som delade på en lägenhet med varsitt sovrum fick nu upptäcka att vi var 4 personer på två sovrum med en dusch och toa att dela på. I "vardagsrummet" stod det fullt med grejer och kylen var överfylld utan utrymme för något som var mitt. I köket stod tvättmaskinen och även klädräcket för där man torkar sin tvätt och allt var helt enkelt mycket annorlunda från jag trott. Trångt, litet och inte överdrivet städat/fint. Har aldrig varit så glad över att ha Carro med mig som vid detta tillfälle. Hon sa helt enkelt att "Du har sovit jättelite, du behöver bara sova en natt så kommer det att kännas bättre". De orden gjorde att jag bet ihop och tog mig igenom första dagen.
Efter att ha dumpat av massor med packning i lägenheten åkte vi vidare mot Little India och vårt vandrarhem där som vi båda skulle bo på i 5 nätter och Carro i ytterligare 5 nätter därefter. Standarden där var bättre än i min lägenhet så det kändes som någon slags tröst trots allt att inte börja med det värsta utan trappa ner på standarden på något sätt. Boendemässigt kan jag nu säga att det känns bra, inte fantastiskt men bra. Mitt boende är mer prisvärt än något annat som finns att hitta vilket innebär att jag faktiskt har pengar över till nöjen och att se hela Singapore och mer runt om vilket i sig är helt fantastiskt!
Efter en incheckning på vandrarhemmet och en härlig och välbehövd dusch för att bli av med resdammet var det dags att åka till ICA (Singapores Immigrations center) för att fixa mitt studentvisum. Efter allt fläng runtom och massa väntan blev det slutligen maten som jag tidigare visade på kvällen. Det var då vi insåg att vi inte ätit något på de 12 timmar vi åkt runt i halva Singapore. Så kan det dock gå om man blivit övergödd på en lång flygresa och sedan utmattade av trötthet och värma tappar aptiten. Det här med matvanorna är helt enkelt något som vi jobbat på att få in under tiden som vi varit här.
För att sammanfatta dagen i korthet kan man säga att den var intensiv och utmattande. Behöver jag ens nämna hur hårt vi slockna när vi väl kom i säng och fick sova? Med en sådan här start kunde det helt enkelt bara bli bättre och bättre blev det. I skrivande stund sitter jag på mitt rum och trivs alldeles utmärkt (minus lite för mycket kryp ibland men annars så är det bra).
Det var verkligen en känslomässig bergodalbana första två dagarna - först på flygresan hit och sedan första dagen här med allt som då kändes som motgångar och tecken på hur fel jag gjort som åkt hit. Nu är jag otroligt glad och stolt över mig själv som vågade ta steget och åka ända hit till Singapore! Liksom, vem gör sånt? Inte trodde jag att jag hade det i mig i alla fall. Men med fantastiska vänner, en underbar familj och en otroligt pojkvän som uppmuntrar och ger allt stöd som de kan hemma både innan och under resan så blir vad som helst möjligt! <3
Men nu är det nog dags för mig att släcka ner här borta. Klockan är ju trots allt snart midnatt.
//Gabbi - lite gladare idag än hon var då första dagen hon såg sitt rum
En bild från första dagen efter ca 34 timmar vakentid med en känsla av att ha överlevt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar